tisdag 18 november 2008

En liten road trip på drygt 90 mil....

Jodå, det blev Göteborg. Jag har fått krama på Marie och hennes härliga barn och min lille lurvige blondin - Dexter the terrier.

Vi kom iväg kl 5 i måndags kväll och styrde kosan mot Västkusten. Vi tog det lugnt och kom väl fram vid 21.30 till Göteborg. Bertil hade bokat rum på Panorama mitt i stan och vi fick ett rum på 13 våningen. Ni skulle se den utsikten. Nu var det ju bäcksvart när vi kom fram och det var stört omöjligt att få till en bra bild - men så här såg det ut....typ:

Sängarna var grymma - inte sådär hårda och tråkiga som de kan vara på hotell - utan mjuka och goa....kanske beror på sällskapet =)

I morse åt jag en ljuvlig hotellfrukost (den var grym=) tillsammans med ett gäng japaner, affärsmän och min Bertil. I denna härliga blandning och med regnet hällande utanför började min dag.

Jag tog pendeltåget till Kungsbacka och bytte där till buss ut till Åsa. Marie sa "ring när du sitter på bussen så kommer jag och möter dig" Jag kliver av bussen i halv storm med regnet på tvären - och ingen Marie. Nu är det ju tur att jag har varit där förut så jag hittade själv. När jag ringer på dörren är hon på väg ut för att möta mig.


Det här har varit en dag med mycket skratt, mycket inspiration och många pussar av mr von terrier. Bertil kom och hämtade mig och jag fick en efterlängtad portion av den underbara kebab som bara finns i dessa trakter (mig veterligt) Den är gudomlig och efter att ha ätit den i somras kan jag inte käka den svampiga, osmakliga rätt de kallar kebab i den här landsänden.

Vi kom hem kvart i tio och jag tror både Bertil och jag tycker det är skönt att komma hem, trots att vi uppskattar varandras närhet och chansen att få komma iväg ett tag. Man blir lite stel av att sitta i en bil så många timmar.

Tack mitt hjärta för att jag fick följa med *kramar och pussar* och tack Marie för att du finns - det var så kul att träffas igen.

*kram*
Ylwa

1 kommentar:

Marie sa...

Tack själv hjärtat för att du finns!! Det var så skönt att äntligen får krama dig lite!! Men du, vad är det för kort på oss? Vi ser ut som mamma och son ganster... *s*

Puss och kram